Utnyttjad

Vet inte vad fan jag tänkte göra med den här bloggen ifrån början. Tanken var väl "Nykteristblogg". Det känns just nu helt meningslöst. Vad fan ska jag skriva om då? Jag är nykterist, ja. Alkoholist, javisst. Narkoman, ja för fan.

Ligger i sängen klarvaken med tårar rinnandes ner för kinderna, gråter tyst då min pojkvän ligger i soffan och sover. Jag vill helst skrika högt, men det går ju inte.
Vi har bråkat, igen. Det måste vara något fel på mig.

Läser här och gråter ännu mer. När jag läst lite så inser jag, på riktigt, att jag har blivit sexuellt utnyttjad.

Jag har aldrig velat tänka på allt sex jag haft på fyllan. Jag vill inte ens kalla det sex. Det är fint. Sex ska vara fint. Allt fyllesex jag haft är inte det. Glömma har varit mitt mål. Jag lyckades ett tag. Alkohol hjälpte mig. Men nu är jag nykterist och allt bara bubblar upp till ytan.

Jag var full varje gång. Förlåta och glömma. Lev med det. Hur fan ska det gå? Vem fan ska jag prata med?
Nej precis. Så jag skriver allt här. Det kanske är som en sorts ventil, det kanske är bra för mig, hoppas det iallafall, för aldrig i helvetet att jag tänker berätta det här för någon. De börjar väl prata om anmälan eller misshandel. Det är nog det värsta tänkbara för mig. Plus att någon kanske inte förstår, hur jag inte kunnat säga något, hur jag lät det hända. Jag känner nu att allt är mitt fel. Det kanske är det?




Jag var nog 16 år tror jag, kan inte minnas riktigt, vill inte. 15 år kanske. 15 eller 16 år var jag.
Jag var full. Jättefull. Asberusad. Var på fest hos en killkompis. Minns ingenting av festen, antagligen för att det var så längesen. Jag minns inte om jag och killkompisen började hångla i soffan eller om jag bara låg i hans säng och vi började hångla där. Det jag minns är att han börjar dra ner mina byxor och trosor, jag somnar och vaknar till hela tiden, jag är så jävla full att jag knappt kan röra mig. Kan inte prata, orkar inte. Är för full. Min väninna ligger och sover i vardagsrummet som är precis bredvid. Känner hans äckliga fula penis där nere någonstans. Somnar och vaknar till fortfarande. Sen händer det något som gör att jag blir lite mera vaken. Han försöker trycka in den i min anal.

(Jag vill skrika nu, skrika högt. Jag vill skära upp mina armar. Jag vill dricka mig full som fan. Jag vill ta droger. Jag vill ha heroin. Jag vill bara ha något som tar bort allting. Jag kommer på saker nu samtidigt som jag skriver. Saker som jag inte tänkt på. Saker som varit förträngda. Saker som jag inte vill tänka på. 

Tänker på min pojkvän. Om jag skulle berätta det här för honom vet jag att han skulle bli arg, som fan. Det jag är rädd för är att han inte kommer att förstå hur jag kunnat vara vän med den här killen efteråt, träffa honom, prata med honom, vi har till och med bråkat pågrund av honom. Han kommer att tycka att jag är sjuk i huvudet. Han kanske inte kan ha sex med mig efter jag berättat. Han kanske vill lämna mig men kan inte för att han tycker synd om mig. 

Förstår mig inte på mig själv, hur fan kunde jag låta det här bara vara, hur fan kunde jag bara... göra som jag gjorde... men jag var ett barn. Får jag skylla ifrån mig? Eller var allt mitt fel, får jag skylla mig själv att det blev som det blev?) 


Jag vet inte vad jag gör då. Minns inte. Men när han börjar köra in den mer känner jag att det gör fruktansvärt ont. Då vaknar jag till på riktigt, iallafall så mycket som jag kunde vakna till i det tillstånd jag var i. Jag börjar låta. Gny, gnälla, jämra, kvida. Det var inga stön för hur skönt jag tyckte det var. Det gjorde så ont när han körde kuken in och ut. Så jag gnällde aj och kved. Ganska högt. Och då tog han sin hand och höll för munnen på mig. Sen tog han bort den. Jag försökte vara tyst men det gick inte, det gjorde så ont, det kändes som en stor jävla trästock full med stickor. Han höll för munnen på mig igen.
Nu orkar jag inte skriva mer om det.

Senare väckte min kompis mig. Låg i sängen avdäckad. Vet inte hur lång tid efter äcklet höll på. Men jag hade nyktrat till litegrand. Mina trosor och byxor låg på golvet. Hittade inte trosorna så jag skyndade att ta på mig byxorna och sprang nästan därifrån. Tyst, så han inte skulle vakna. När vi kom ut sa min kompis -"Fan vad du lät hahah" då svarade jag  -"Ja hahah gjorde jag? Ja just det. Jo.. det gjorde lite ont ibland haha".

Sen var det inge mer med det.
Då tänkte jag inte på det mer. Jag tänkte bara att jag har legat med honom. Men det var egentligen han som låg med mig.

Jag var så liten, omogen, outvecklad. Har man minsann gett sig in i leken får man leken tåla sas det, och jag tänkte så, jag fick skylla mig själv tyckte jag. För jag gjorde inget motstånd på något sätt när han drog av mig byxorna. Inte när han drog fram penisen och höll på med den där nere heller.
Jag sa aldrig nej heller. Men sen sa jag aj, ont och jag kved. Högt. Men han slutade inte. Han höll för munnen på mig.

Jag trodde väl sen att så ska det vara. Nä, jag vet fan inte alls vad jag trodde. Men jag visste innerst inne att det var så jävla fel. Men jag höll det inne. Och "glömde" bort allting.
För efteråt så var jag där och festade igen som om ingenting hade hänt. Jag åkte och hälsade på honom och festade med honom när han flyttat nått år efter det. Vilken jävla idiot jag är. Men jag hade alkoholen. Min bästa vän. Alkohol hjälpte mig att glömma, att trycka bort, att förtränga. Och droger, älskade droger fanns där också. Men det var ändå alltid där i bakhuvudet.


Jag kan inte förklara varför jag fortsatte umgås med honom. Men jag kan försöka. Varför jag inte sagt något till nån kompis eller min pojkvän om det och varför jag pratat gott om honom, varför jag ens bråkade på grund av honom och det är för att jag har förträngt, förnekat. Jag har tänkt att det var inget fel med det där alls, att jag var ju med på det och inbillade mig massa saker så det skulle vara lättare att bära på. Men jag visste ju sanningen ändå. Men när de tankarna kom tänkte jag bort det. Sen när det gått nått år tänkte jag inte alls lika mycket på det. Fylldes av skam, ångest. Det var mitt egna fel. 

Idag är jag 19 år och nykter. Har varit nykter i cirka 240 dagar. För några veckor sen började jag tänka och försöka reda ut det här med mina fylleknull. För alla de är ångest för mig, och ångesten vill jag få bort. Men jag kommer bara ihåg mer och mer. Jag vill inte minnas. 


Det är säkert många som tycker att jag är dum i hela jävla huvudet på grund av det här. Men jag tror att de som tycker det inte har varit med om något liknande. Fast jag vet inte. Jag velar fortfarande på om det var mitt fel... orkar fan inte mer.

Haha, jag sitter här och tycker synd om mig själv. Borde sova. Ska upp imorgon.
Börjar skriva slarvigt. Mycket punkt. Orkar inte. Hejdå.






Ska lyssna på en låt som gör mig glad och ledsen på samma gång sedan ska jag försöka sova.